Igår hade jag och Hanna spontant Hitchcock maraton, typ. Det började med att vi i skolan fick se Vertigo som vi ska skriva en analys på genom att jämför med annan valfri Hitch-film. Så vi bah "ja maraton!" lite skämtsamt så där. Men ju mer klockan blev och då vi sett Repet, Rear window och Psycho, blev vi mer och mer övertygade om hur bra idé maraton är. Så med sockerkicken på max körde vi även fåglarna och lite av ugglor i mossen, men vi tröttnade efter halva och bakade istället kladdkaka.
När vi äntligen avslutade vår kväll hade klockan hunnit bli 3 och vi var övertrötta som få. Andreas körde hem Hanna (perfekt dag att ha bil på) och sen blev det sängen.
Vad jag ville säga med det här inlägget är helt diffust. Min blog är inte direkt en sådan där jag beskriver mina dagar. Kanske vill jag bara visa att jag går. Att jag liksom klarar mig, typ. Fast jag vet inte om jag egentligen gör det, det känns som om jag går på reservbatteriet, det där som är väldigt bra i typ en timme men dalnar och till sist stängs av.
I vilket fall som helst är jag trött. Så fruktansvärt, enormt, oerhört trött.

Förlåt att jag inte såg. Att jag inte märkte liksom. Att jag mest gjorde det värre. Att jag inte frågade tillräckligt ofta hur du mådde. Att jag alltid alltid alltid pratade om mig själv. Det var inte meningen.
Jag kommer sakna dig. Fy fan vad jag kommer sakna dig.
R.I.P

Hej.

Hej!
Nu är det verkligen länge sen sist. Jag har varit hemma i några omgångar men jag har inte funnit n¨gon motivation till att skriva. Alls.
Det där med motivation är för jävligt. Min motivation ligger på minus en miljon just nu. Att gå upp på morgnarna är ett rent jävla projekt, att motivera mig själv till att vara trevlig och glad är nästintill omöjligt. Men jag försöker. Vilket resulterar i att jag tassar på tårna kring saker istället. Om jag blir irriterad eller arg med rätta säger jag inte till för jag ska vara SNÄLL. Jag hatar att vara snäll. Jag hatar att behöva tänka på andra, motivationen till det ligger på minus 5000 miljoner. För varför ska jag tänka på andra när andra inte tänker på mig?
Och varför ska jag vara snäll när ingen annan är det? Därför kokar jag inombords. Jag är som en läskflaska som skakats och som bara väntar på att någon ska skruva bort korken så jag kan explodera. Vemt vet, nästa skolmord ni läser om kanske handlar om mig, på KAU. Det vore väl roligt. Extra roligt vore det att se min läkares min, "Det är bara oro". Jodå klart det är. Idiot.

Nej tacka vet jag likgiltighet. Jag saknar mitt likgiltiga jag. Jag saknar gymnasiet, de tidigare åren, när jag inte kände någonting. Då jag, för att vara som andra försökte tvinga mig själv till att känna, jag tenderar att överdriva när jag tvingar. Men hellre överdriven tvång än äkthet. Jag saknar den tid då mitt hjärta slog för Broder Daniel och andra människor var bara skuggor. Som platon. För det var väl Platon ? Jag minns inte. Inte ens det minns jag.

Jag saknar den tiden då jag var liten och oskyldig och fortfarande trodde att jag någon gång skulle komma härifrån. Den tanken känns mer avlägsen än tomtens existens faktiskt. Jävla misär.
Slutsats; Jag saknar mig själv, mitt vanliga, iskalla jag. Då var jag fan på top.