Idag fick jag ett obehagligt samtal. Ett samtal som jag förvisso hade förväntat mig men jag hade ändå ett litet uns av hopp. Det har jag inte längre, även om inget är säkert har jag tröttnat på att hoppas och tro. Det är som den där kentlåten, minns inte vilken det är men whatever, ni vet den där "Det går över, det går över, det går aldrig över". Det är ungefär så alla säger, de bygger upp en illusion som jag faller för och litar på. Det är idioti och jag ska sluta med det. Inga mer positiva snuttefilts-idéer. Det händer ändå inte. Det finns inte en chans, det är min nya övertygelse. Jag är helt enkelt dömd. I fortsättningen kommer jag utgå ifrån att det alltid kommer hända något dåligt precis när man börjat tro på livet igen. Jag har hört att det ska vara tröttsamt att vara negativ och olyckliga men jag lovar, det är så mycket värre att tro och hoppas. I alla fall när det aldrig händer. Därför tänker jag nu ge upp. Jag orkar inte försöka eller ens låtsas vara glad. Nej numer tänker jag vara konstant olycklig subba. Jag tänker inte bry mig om jag missar medicinen en kväll. Det skiter jag i.
Så nu vet ni det.
Hej då.