Idag läste jag ett suveränt inlägg i en blogg om att göra slut. Jag hittar inte bloggen just nu så jag kan inte länka men det är suveränt.
Det beskriver verkligen en känsla, en känsla av att man är helt ensam om att känna så, men det är alltså helt ok att känna det. Det känns skönt att veta, så klart hade det varit rätt även om ingen annan hade känt det så, så klart det hade varit det. Det är bara det att det är så mycket skönare om man vet att någon annan känt det, det är som att få stöd i en diskussion. En diskussion mellan hjärtat och psyket, en diskussion som handlar om ifall man verkligen är psykiskt störd eller om det faktiskt är helt ok att känna som man gör. Medhåll är alltid skönt. För tänk om man står där helt ensam, ensammast i hela världen. Nej usch för känslor! Jag vill dricka och dansa bort mina. Men det är inte ok. Jag ska inte. Istället ska jag pyssla med Hanna och Maja. Det är det mina dagar går ut på, hypa julen, pyssla och nästan äta, med andra ordtänka att jag ska göra mat men jag orkar inte, behovet finns där men hungern saknas.
Nu ska jag fortsätta göra allt förutom det jag borde göra. herå