Ok jag borde verkligen använda mig av min dagbok istället för att skriva här men jag har den inte med mig. Deal with it.
Mitt hjärta gör ont igen. Det värker så sjukt mycket. Orkar inte mer smärta och sorg. Jag låter som ett jävla emo-bup-barn. Det är jag inte. Eller kanske är jag det? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Jag hatar bup-barn, i alla dess former. De kan typ slasha handlederna for real och försvinna. Hatar, hatar, hatar, hatar innerligt. Jag hatar allt just nu. Jag hatar att helt ovärda dåliga människor klagar över sitt liv, de vet inte ett jävla dugg om livet. Jävla tonårsångest, vänta tills ni upplever dödsångest, hjärtesorg och förlust på ett och samma år. Kom tillbaka då. Till och med när det gäller ångest är jag elitistisk. Snart kommer jag bli som Conny. Det vill jag inte, jag ska bli som Patrik. Älskar Patrik. Han är mannen i mitt liv, helt klart. Han bara vet det inte än.