Jag har funderat på min egen personligehet, något som man egentligen verkligen inte bör göra eftersom det kan driva en till vansinne.
I alla fall, jag kan erkänna att jag är en ganska otrevlig människa, inte mot alla alltid utan mot folk jag inte vill vara trevlig mot, men så satt jag idag och funderade lite på saker och ting. Jag kom fram till att jag må vara otrevlig men jag är ibland överkristligt snäll. Jag ska alltid ta hand om andra och lösa deras problem. Exempel; Andreas har en vän, låt oss kalla honom Sven. Sven och jag har aldrig kommit överens, senast jag träffade honom slutade det med att jag skrek på honom tror jag, i vilket fall som helst så var han på besök hos oss häromveckan, jag skulle eg. ha varit i forshaga men valde att supa med hanna istället, blablabla. vi hamnar på arena och jag ignorera Andreas+kompis hela kvällen. Alla ska åka hem blabla bla. jag tappar min lapp till garderoben och får stanna kvar tills det stänger (tur att jag var full annars hade jag grinat). jag kommer hem och Andreas+ kompis är hemma. Jag är full och arg. Sven ska sova i soffan men det är ingen som bäddar åt honom, det slutar självfallet med att JAG gör det, han är inte min gäst och jag tycker inte om honom, han ber inte ens om att få bäddat men jag gör det ändå för jag är SÅ väluppfostrad. Mina modersinstinkter är överväldigande. Därför BÖR jag inte skaffa barn för jag skulle bli en EXTREM curling-mamma, ett fenomen som jag för övrigt hatar över allt annat. Barn skall härdas!
Nu ska jag handla ägg för jag har en karl att ta hand om!
PUSS