Igår hade jag och Hanna spontant Hitchcock maraton, typ. Det började med att vi i skolan fick se Vertigo som vi ska skriva en analys på genom att jämför med annan valfri Hitch-film. Så vi bah "ja maraton!" lite skämtsamt så där. Men ju mer klockan blev och då vi sett Repet, Rear window och Psycho, blev vi mer och mer övertygade om hur bra idé maraton är. Så med sockerkicken på max körde vi även fåglarna och lite av ugglor i mossen, men vi tröttnade efter halva och bakade istället kladdkaka.
När vi äntligen avslutade vår kväll hade klockan hunnit bli 3 och vi var övertrötta som få. Andreas körde hem Hanna (perfekt dag att ha bil på) och sen blev det sängen.
Vad jag ville säga med det här inlägget är helt diffust. Min blog är inte direkt en sådan där jag beskriver mina dagar. Kanske vill jag bara visa att jag går. Att jag liksom klarar mig, typ. Fast jag vet inte om jag egentligen gör det, det känns som om jag går på reservbatteriet, det där som är väldigt bra i typ en timme men dalnar och till sist stängs av.
I vilket fall som helst är jag trött. Så fruktansvärt, enormt, oerhört trött.