Idag saknar jag att vakna med dina läppar mot min nacke. Med din hand som håller hårt i min hand, att ha sovit så hela natten, eller vad man ska kalla det för vi sov alltid mer på morgonen och dagen istället för på natten. Jag kan aldrig förstå hur vi kunde ligga så hela natten, jag fick aldrig ont av att ligga i samma ställning när jag sov med dig. Du var lite som mitt liniment, din kropp lagade min.
Missförstå inte, det här är ingen kärleksförklaring till dig. Det är snarare en kärleksförklaring till vår sked. För den var fin. Det var den. Jag fick aldrig rysningar när du smekte min hals med dina fingrar. Dina konstiga, förvånansvärt stora fingrar, jag brukade ligga och dra fingrarna längs med dem för det kändes så roligt när de krökte sig på det där stället, minns du det? Jag gör det. Och jag saknar det, så sjukt mycket. Minns du den gången vi vaknade och hade legat och kramat varandra hela natten? Våra ben var så tätt, tätt slingrade kring varandra. Jag har aldrig legat så med någon för det är ju faktiskt inte särskilt bekvämt. Jag tror att vi gjorde det för att ta vara på stunden vi hade för vi båda visste att imorgon skulle jag gå hem och du skulle ta din morgoncigg och sen skulle allt vara som vanligt igen. Bland alla andra var vi bara vänner, om ens det, kanske bara bekanta. Men om nätterna när vi var fulla visste vi precis vad den andra ville ha, då var vi så nära som man kan vara.
Det saknar jag. Jag antar att jag, ytterst motvilligt, måste erkänna att jag saknar dig. Att du alltid kommer vara speciell för mig och att jag förmodligen aldrig kommer kunna säga nej till dig.
Men det här är ingen kärleksförklaring. Det är det inte.