Jag har tappat mitt ord

Hej darlings
Jag är inte bloggarn nummer 1 men idag känns det rätt. Tror jag.
Muttan och Manda har varit här hela helgen, det har varit... spännande. Intriger, intriger. Men aa jag och Amanda var fulla som svin i alla fall. Vi lyckas alltid bli det. Har man inget liv så har man inte. Men vi gillar alkohol.
Idag var jag i Karlskoga, det var det finaste på en vecka typ. kanske 1 månad, kanske 1 år? Eller 2? Det är något speciellt med Karlskoga ändå, det är sådana kontraster. Jag hatar staden men åsnan Axel, getarna och så mycket mer förgyller det. Men det finaste är ju trots allt att vara med Andreas. Att promenera, vara borta ifrån allt, Kronoparken, den ständigt växande diskhögen, det äckligt dammiga och smutsiga golvet och allt annat snusk. Att bara få vara med den som betyder mest och som gör en gladast, det är sommar. Det är så fruktansvärt fint och jag älskar det. Så mycket jag kan. När det gäller Andreas når det långt. Mitt liv är så bra som det är på grund av honom. Jag är negativ, dryg och stundtals deprimerad. Men det ljusa, det fina, det är på grund av honom. Och kvinnan i mitt liv.
Tack. Tack för att ni finns.
Japp, jag är emotionell idag. men det känns som om något är tappat. Jag har tappat mitt ord (och min papperslapp, barfotabarn i livet. Ni är dåliga om ni inte vet vem det är). Förutom det fina. Det som jag har undvikit att säga i flera år nu. Om någon orkat läsa hela, kul för er. Ni andra. Puss. Puss på er alla. Nu ska jag lägga mig på mitt golv och vara ännu mer emo och tömma min kropp på gifter. Jag har en del.