Idag dog franco. Jag var beredd på det, han har mått krasst de senaste dagarna. Men jag är aldrig riktigt beredd på döden, eftersom jag inte vill att den ska ske blir jag alltid lika förvånad när den väl inträffar. Det känns som om jag har förlorat en stor del av mitt liv, råttorna har varit min familj det senaste halvåret och vi har haft många långa diskussioner om kläder, mat och även svårare saker. Det låter säkert stört men så är det.
Ska till tandläkaren imorgon, jag känner mig inte riktigt upplagd för det så jag funderar på att avboka. Jag undrar om det kostar pengar när det är så sent. Bör undersökas. Nu ska jag gå och gråta lite mer. Hej då.

Det finns nog inget värre än att inse att någon man tycker om har gått förlorad, när det inte finns något kvar av personen i fråga och det som istället finns där är något som man, hur mycket man än försöker, inte kan älska, tycka om eller ens acceptera. Det hela resulterar i att man kämpar för att få personen att inse hur mycket bättre den är som den personen som just JAG gillar. Man kan inte för sitt liv förstå hur den personen kan föredra sig själv som den där nya, fruktansvärda ja nästintill äckliga människan som står där framför en. Jag har insett nu att det nog är bäst att acceptera det och lämna det. Gå vidare. Lämna den åt sitt öde för det blir inte bättre. Hur mycket man än sliter och drar och tjatar om hur dålig den är nu. Istället blir det värre. Vi beter oss som små barn och usch vad medvetna vi är om det. Men jag slutar nu. Jag lämnar dig här för det är inte meningen att vi ska gå brevid varandra, det går bara inte. Jag lämnar dig som den nya, äckliga människan du har blivit och det är nästan som om jag skrattar åt dig för du kommer få vara så där för utan mig kan du inte förbättras. För jag kan inte för mitt liv förstå att du kanske inte vill ändra på dig, och om du skulle vilja det så vill jag inte acceptera att du skulle kunna göra det utan mig.
Så förlåt att jag lämnar dig sådär, som det skal du är men jag orkar inte mer. Jag tycker inte om dig och jag tycker inte om mig själv när jag är med dig. Hej då.

Ibland när jag mår som sämst brukar jag sitta i soffan och stirra rakt fram. I timmar. Det längsta jag suttit så är typ 3-4 timmar. Det är tydligen inte bra tyckte min läkare så hon har remissat mig till en kurator som bara jobbar med patienter med epilepsi. Jag hoppas att hon/han är bättre än den jag gått till förut, hon suger. Jag tror att jag behöver något sådant här. Det är ju inte direkt någon nyhet för mig att jag inte mår bra men när någon som man träffat i 3 minuter typ frågar om det är så, då får man lite perspektiv på det hela. Jag har tyckt att jag är ganska bra på att dölja det. Att jag fejkar bra. Det är och gör jag tydligen inte. Det är lite jobbigt. Men jag antar att det blir bra. Jag hoppas att det blir bra. Det måste det. Faktiskt.
Påminnelse till mig själv:
1. Gör medicindos-ökningsschema
2. Be mor och far hämta ut medicin.
3. Kom upp i morgon. Nu kom mister R så nu ska jag göra annat. Puz alla

Idag ser jag genom fingrarna på min egen idioti och bestämmer mig, nästan, för att sluta med mitt epileptika för det kostar bara pengar och är allmänt drygt. Näe jag skiter i det här nu. jag är trött på att inte kunna få fucking körtelfeber utan att bli prickig i ansiktet. Nu jävlar, nu räcker det!
Ska försöka börja packa ner böcker nu hade jag tänkt, känns så jobbigt bara att bestämma vilka jag behöver ha framme. Men vid närmare eftertanke behöver jag nog inga. Näe jag börjar nog med skivorna. ja det gör jag. Nu ska jag hämta kartonger. puss hej.

Jag har aldrig varit den som varit trevlig mot folk jag inte känner eller har någon anledning att vara trevlig mot. Jag är tvärtom väldigt dryg, i stort sett hela tiden faktiskt. Jag tycker att jag har rätt att vara det. Alla säger att livet blir vad man gör det till, det är inte sant, inte alls på något sätt. Därför tänker jag inte försöka eller låtsas vara glad, det är inte bra, alls, orka inte uttrycka.
Dagens sex and the city-repris var som att se ett klipp ur mitt eget liv. Ungefär. Tragiskt nog.
Nu ska jag dö i soffan ett tag. Hej då.

Jag har kommi på en sak som jag tycker om, eller tycker om är fel ord för det är ganska obehagligt men ändå väldigt fint. I alla fall, en sak jag tycker om är när man hålla hand med någon och knyter fingrarna med varandra och håller så hårt att man känner den andres puls, så där hårt att det nästan gör ont och man är tvungen att släppa för om man inte gör det känns det som om handen kommer explodera. Så man släpper. Det tycker jag är fint. Inte släppandet, det är jobbigt för jag tror alltid att jag inte kommer hålla den igen, att personens hand aldrig mer kommer nästan spränga min om man släpper taget.
Men oftast är det ju inte så, för en person som man har handförhållandet med, den är speciell, man behöver inte vara kär i personen det räcker med att den betyder mer än ens egen hand. Sådana människor hittar man inte alltför ofta.
Nu måste jag klä på mig. Hej då

Goddagens, jag är fedt med lat, orkar sååå inte skriva.
Just nu sitter jag och peppar mig själv för att festa idag, Mysan har kommit hem från Afrika och det är ju helt klart värt att fira. Ehehe!
Ah igår var jag på diverse olika förfester och fester, det var trevligt, konstig kväll men aa trevligt.

Det här är verkligen inte bra, vad har hänt med min evülness!? Jag är kall och hård och cool ju.
Fan jag om jag förnekar det tillräckligt hårt så försvinner det säkert. Då blir jag evül igen! Yes det låter bra!
Nu ska jag laga mat, puzhej