Det finns nog inget värre än att inse att någon man tycker om har gått förlorad, när det inte finns något kvar av personen i fråga och det som istället finns där är något som man, hur mycket man än försöker, inte kan älska, tycka om eller ens acceptera. Det hela resulterar i att man kämpar för att få personen att inse hur mycket bättre den är som den personen som just JAG gillar. Man kan inte för sitt liv förstå hur den personen kan föredra sig själv som den där nya, fruktansvärda ja nästintill äckliga människan som står där framför en. Jag har insett nu att det nog är bäst att acceptera det och lämna det. Gå vidare. Lämna den åt sitt öde för det blir inte bättre. Hur mycket man än sliter och drar och tjatar om hur dålig den är nu. Istället blir det värre. Vi beter oss som små barn och usch vad medvetna vi är om det. Men jag slutar nu. Jag lämnar dig här för det är inte meningen att vi ska gå brevid varandra, det går bara inte. Jag lämnar dig som den nya, äckliga människan du har blivit och det är nästan som om jag skrattar åt dig för du kommer få vara så där för utan mig kan du inte förbättras. För jag kan inte för mitt liv förstå att du kanske inte vill ändra på dig, och om du skulle vilja det så vill jag inte acceptera att du skulle kunna göra det utan mig.
Så förlåt att jag lämnar dig sådär, som det skal du är men jag orkar inte mer. Jag tycker inte om dig och jag tycker inte om mig själv när jag är med dig. Hej då.