Ibland när jag mår som sämst brukar jag sitta i soffan och stirra rakt fram. I timmar. Det längsta jag suttit så är typ 3-4 timmar. Det är tydligen inte bra tyckte min läkare så hon har remissat mig till en kurator som bara jobbar med patienter med epilepsi. Jag hoppas att hon/han är bättre än den jag gått till förut, hon suger. Jag tror att jag behöver något sådant här. Det är ju inte direkt någon nyhet för mig att jag inte mår bra men när någon som man träffat i 3 minuter typ frågar om det är så, då får man lite perspektiv på det hela. Jag har tyckt att jag är ganska bra på att dölja det. Att jag fejkar bra. Det är och gör jag tydligen inte. Det är lite jobbigt. Men jag antar att det blir bra. Jag hoppas att det blir bra. Det måste det. Faktiskt.
Påminnelse till mig själv:
1. Gör medicindos-ökningsschema
2. Be mor och far hämta ut medicin.
3. Kom upp i morgon. Nu kom mister R så nu ska jag göra annat. Puz alla