God morgon.
Eller god förmiddag är det väl egentligen. Jag vet inte varför jag skrev god morgon, jag har ju faktiskt varit vaken ett tag.
Igår pratade jag med Amanda. I tre timmartjugominuterochtiosekunder. Det gjorde mig så smörigt glad, den pirrande känslan, den där som antyder en slags lycka, den infinner sig när jag pratar med henne. Jag vet inte varför, ja förutom det faktum att hon är den snällaste, vackraste och över lag bästaste människan jag någonsin mött. Jag har svårt för att känna för andra människor, starka känslor då. Därför kan jag inte ha fler än 2-3 personer omkring mig som är riktigt nära. Amanda är den som fått hedersplatsen, när jag är nere så är det Amanda jag tänker på för att bli glad, det är Amanda som jag vill skeda med och sova med tills allt blir bra igen. Det låter som om vi är ihop, alla kommer säkert få för sig att vi har ett lesbiskt förhållande men så är inte fallet. Det är tragiskt att man inte kan få känna så för någon utan att det måste vara något sexuellt över det. Vårt förhållande till varandra är relativt platoniskt men det är det finaste förhållande jag vet, med Amanda kan jag vara mig själv. Jag behöver aldrig räkna 1234 för att stilla någon ilska för det finns ingen där.
Helt enkelt, Amanda är kvinnan i mitt liv, kommer så alltid vara. Det här är inte menat som en diss mot er andra, snarare en hyllning till Amanda.

Kanske får besök idag.
Herå