Idag är jag förvirrad.
Ju mer jag tänker på att det skulle vara ett vi, ett du och jag, desto mer vill jag hoppa i säng med första bästa kille, för att ha en anledning till att stöta bort dig. Det känns hemskt men jag vill nog inte. Jag kanske känner detsamma som du, det vet jag inte men just nu går det nog inte. Jag vill bara vara som alla andra brudar, vara tacksam när någon tycker om mig och kunna släppa människor nära inpå men det går inte. Det sårar dig, jag vet, men jag kan inte ändra mig. Jag gjorde det en gång men ganska ofta kände jag att det är inte jag. Det är inte jag att känna varma känslor mot människor, inte sådana som du ber mig känna för dig.
Förlåt.