Manda åkte hem idag. Inte så kul.

Jag har börjat tänka massa på döden. Typ hela tiden. Förut gick jag hem från stan, på vägen ligger det en gammal kyrkogård när jag gick förbi den kände jag ett starkt behov av att gå dit så det gjorde jag. Jag har alltid gillat kyrkogårdar tror jag. När jag gick på högstadiet brukade jag och min kompis Helena vandra omkring på Forshagas kyrkogård under rasterna och på håltimmar (kyrkogården ligger precis brevid skolan). Vi brukade gå omkring där och kolla på gravstenarna och planera hur våra stenar skulle se ut. Haha, jag tror att om allt vi ville ha på dem skulle vara med så skulle de behöva vara flera meter höga och breda men det spelade ingen roll då för om man hade en fin gravsten vore döden ganska fin. Jag har börjat känna ett behov av att göra det igen, att planera och göra det lättare och finare. Så om någon vill följa med och planera gravstenar och göra döden vacker är det bara att säga till.

Om jag skulle dö nu skulle jag inte ångra eller sakna någonting förutom en sak. En person. Det är hon som gör att jag orkar, att sms:a och maratonprata med henne gör dagarna mindre långa och för ett tag glömmer jag faktiskt att min mage håller på att explodera.
Puss baby
duärdetfinastejagvetnäralltannathärärfalsktochfel